Varje dag tänker jag att nu ska jag försöka skriva något här.
Varje dag misslyckas jag, tills idag…
Varje dag får jag ångest för att jag är en så dålig “bloggvän”, för att jag inte hittar kraften att besöka bloggarna och skriva några ord. Usch jag hatar verkligen att jag inte klarar av det.
Livet just nu är väldigt väldigt tungt. Jag får kraftiga ångestattacker främst under eftermiddagarna. Svårhanterliga. Så där så att man vill sticka in nått vasst och lätta på trycket.
Värken bråkar från morgon till kväll och från kväll till morgon.
Jag är helt enkelt utan energi. Men jag ÄR ändå… och jag kämpar.
Tycker att livet är lite för jävligt just nu.
Precis när det var på väg uppåt lite så vände det igen. De senaste dagarna har varit en pina att ta sig igenom. Jag vill slå sönder allt jag ser, jag vill bli av med skiten som är inuti och som stryper det lilla liv som finns därinne.
Jag hatar att ha det så här.
Utåt sätt försöker jag hålla skenet uppe men inom mig är det kaos och tårar. Jag önskar bara att det kunde ta slut någon gång.
Men visst händer det bra saker i mitt liv också. Jag har bokat en födelsedagsresa till mig själv. Ett annat land, en annan miljö, en annan kultur. I juni bär det iväg.
Mina förhoppningar inför 2010 är att vi alla ger ännu mer hjärta och själ för att få en bättre värld utan mobbning, våld, droger, svält och krig osv.
Gott nytt år och ta hand om er och varandra!
Ännu en vecka är snart slut. Ibland går tiden så fort att man inte hinner med, för att i nästa stund var evigheter lång. Den här veckan har varit överfull med saker och antagligen därför har det gått så fort.
I fredags var jag och klippte mig. Det var dags tyckte jag, var ett år sedan sist. Och jag är mycket nöjd med resultatet.
Jag hittar inte fler ord idag tyvärr. Ta hand om er, kära läsare.
Nu var det länge sen jag skrev igen, men orden sviker mig. Det händer alldeles för mycket runt mig så orden lyckas inte stanna kvar tillräckligt länge för att hinna skrivas ner.
Värken har varit hemsk sista tiden och jag orkar mindre och mindre. Det är grymt frustrerande. Idag var jag hos sjukgymnasten och hon tycker jag ska börja överväga att använda rullator, men det känns så jäkla svårt att ta det steget. Jag förstår ju att jag kommer hamna i rullstol till slut om det fortsätter så här, men jag kan samtidigt inte acceptera detta. Jag är för envis antar jag, jag vet inte…
Jag mår inget bra alls, därför har jag absolut ingen lust att skriva i bloggen. Det finns inga ord. Just nu tvingar jag mig att skriva några rader. Jag vet inte varför.
Jag har konstant ångest, kan inte sova på nätterna och värken jävlas varje sekund.
Jag vet inte om man kan kalla det en bloggpaus, men jag skriver när jag orkar helt enkelt. Jag har varit nära att radera bloggen helt några gånger, men jag har inte bestämt mig. Det är svårt att blotta sin smärta samtidigt som det är skönt. Men kanske borde jag blogga om nåt helt annat?
Tusen tack för era kommentarer, gästboksinlägg, vanliga mail och mail på facebook. Ni är alla bäst, hoppas ni vet det (trots att jag inte hör av mig tillbaka just nu).
Jag känner den där gnagande oron hela tiden och ångesten dyker upp titt som tätt. Jag känner mig som en bomb som är på gränsen att explodera och falla sönder i tusen bitar.
Mamma gjorde ännu en undersökningar idag och ska iväg på en till senare denna månaden. Än har de inte hittat vad det är som är fel. Tack alla som skrivit och stöttat.
Till sist vill jag tacka alla som kommenterar, jag är usel på det själv nu. Jag orkar ingenting. Men era ord ger mig styrka och snart ska jag kunna ge tillbaka till er alla, hoppas jag.
Jag har mått väldigt dåligt senaste veckan och vissa dagar har jag inte orkat gå upp från sängen. Mina föräldrar har fått komma hit och hjälpa mig. Jag känner mig så trasig både fysiskt och psykiskt. Det är otroligt tungt nu.
I måndags satt jag på sjukhus i 4 och en halv timma som stöd åt min kära mamma som blev väldigt dålig. Först 2 timmar på vårdcentralen här i stan och sen remiss direkt till akuten i Eksjö. Jag väljer att inte skriva detaljer kring det hela då jag anser att det är privat. Men jag har varit väldigt rädd och är fortfarande. Efter flera tester fick mamma komma med hem. Så någon akut fara kan det väl inte vara. Hoppas jag. Hon känner sig lite bättre nu i alla fall. På fredag har hon fått en tid för undersökning. Hoppas det inte är nåt farligt.
Sista veckan har varit och det är fortfarande ett helvete. Megaångest, deppig, mörker, utslagen i pannan har kommit tillbaka och nu även vid munnen. Känner mig så ful och äcklig. Känner mig som om jag är på gränsen igen. Försöker dock sätta på masken när jag går utanför dörren. För jag lämnar trots allt lägenheten varje dag med mina föräldrars hjälp. Det känns som alla glor på mig. Sociala fobin spökar rejält med mig och jag vill inte vara bland människor alls.
I måndags var jag på psyk och fick genom min kontakt en uppgift från läkaren där. Hallå!!!! Hur tänker dom. Uppgifter är det sista jag behöver nu. Läxor och uppgifter innebär krav. Jag klarar inte krav nu. Är det så svårt att fatta? Att ge mig en läxa nu är detsamma som att ge mig en vass kniv och säga: “Varsågod och skär ihjäl dig så vi slipper se dig här mer.” Det är det budskapet de sänder till mig. Men det fattar nog inte den där läkaren. ÅNGEST!!!
Idag har jag varit och vaccinerat mig mot Svininfluensan. Jag har ju velat fram och tillbaka länge men tog sen ett beslut att vaccinera mig trots allt. Jag tillhör ju riskgrupperna och de fick börja vaccineras idag. Var rätt mycket folk. Sociala fobin satte igång rejält men jag försökte hålla skenet uppe. Sprutan gick bra. Tog bara några sekunder. Känner inte av någon smärta i armen ännu men det kommer väl.
Väl hemma fick jag värsta ångestanfallet. Det var så många man träffade och allt rullar runt. Undra om jag betedde mig normalt. Det är det jag ofta tänker när jag träffat människor. Kan inte hjälpa det.
Imorgon blir det tandläkaren. Lovely!!!
Nu ska jag inte vräka ur mig mer idag. Tack för att du läste så här långt;-)
